Att blogga är inte så lätt!

Egentligen är det inte så svårt heller.
Det finns massor att blogga om och ganska så mkt jag kan tänka mej att berätta om också som händer i mitt och min familjs liv. Det som är jobbigt är när folk har en sån himla massa åsikter om varför jag gör si eller så. Varför skriver jag inte om DET på facebook eller varför har jag inte talat om DET för just den personen ifråga.(Det är därför jag inte skrivit på ett tag, jag blir faktiskt ledsen och besviken, ord sårar).

Mitt svar blir genast i mitt huvud "skit i det du, jag har ingen redovisningsplikt till dej eller nån annan.
Jag är så sjukt trött på människor som lägger sej i som faktiskt bara är nyfikna. Ibland känns det dessutom bara som att man vill hitta fel och brister så man kan snärta till mej lite extra.

Mina vänner behöver ju inte bli oroliga nu, jag mår bra och det jag i detta fallet syftar på hände för ett tag sedan och jag har gått vidare nästan 100% men jag var tvungen att skriva om det för att få det ur systemet liksom.

Vad som gör mej lycklig är ju inte nödvändigtvis samma sak som gör nån annan  lycklig.
Jag är en grymt nyfiken människa men sticker inte under stol med det heller utan frågar då folk om jag vill veta nåt. Gör hellre det än snacka skit bakom min rygg.

Att den som har ett tonårsbarn förväntar sej att tonåringen duschar självmant är ju självklart fast så är det inte här, om vi inte förbereder i god tid och säger till i detalj hur det ska göras så blir det ingen dusch för det funkar bara inte. Mitt liv ser inte ut som ditt, men jag har ett gott liv ändå.

Kanske är jag lite för naiv och vill att alla ska älska mej och förstå mej och hur jag beter mej och hanterar mina barn. Sanningen är att så är INTE fallet, alla gillar inte alls mej och hur jag är och hur jag lever mitt liv.
Grejen är bara att jag är väldigt nöjd.
Jag älskar mina barn över allt annat, även när de är omöjliga.
Jag älskar min man obeskrivligt mycket för att han är den han är, vår kärlek är stark och full av tillit.
Jag älskar honom lite extra för att jag vet hur tjurig jag är titt som tätt (alla mina syskon nickar nu) och han finns här ändå.

Den största bonusen genom åren är nog att jag vuxit på mej och mognat som person och idag faktiskt kan säga att jag gillar mej själv och den person jag är, det betyder verkligen inte att jag är perfekt, men att sluta jaga efter nån som inte finns tjänar ju inget till så jag är tillfreds med mej och mina problem och jobbar mot nya mål för mej själv som person. Utveckling kan ju aldrig vara fel tycker jag.

Så nu håller vi tummarna Jossan ;) att jag fortsätter blogga så du vet vad som händer med Jirre-släkten, förresten så saknar vi er alla galningar i Kisa,Jönköping och Norrköping. Sicken röta att vi ska till Edsbyn om 4 veckor, gött det!

Efter en vecka med ruskigt crappy sömn så fortsätter jag den trenden även ikväll (suck).
Jag har inte haft massa tankar som snurrat, jag har inte varit hungrig, jag har varit supertrött och kan inte sova ändå, hoppas på övergångsåldern ha ha ha.
Fast det känns som att sova vore en bra grej att göra eftersom det är jobb i morron igen. Barnen har ingen fritids så den här sommaren kommer bli spännande. 4 dagar i veckan får de fixa frukost, ta meds och värma lunch alldeles själva, lite nervös är jag allt.
Emelie kommer ju inte ens ihåg att äta nåt alls om man inte säger till henne, det kommer bli några samtal hem om dagarna för påminnelse av allt. Skönt att jag inte har allt för sena dagar iaf.
Kommer åka de här sista fyra veckorna till jobbet full av hemlängtan från början, mesmamma :)
Fast på jobbet kommer dagarna bara rusa förbi, det ska förutom att laga mat och baka bröd som vanligt, bakas tårtbottnar och påbörja sommarstädning, vi kommer definitivt inte vara sysslolösa.

Nä nu ni kära vänner tänker jag dricka lite vatten, ta nåt anti-inflammatoriskt för min grymt onda nacke/skuldra/axel och be en bön om att få sova några sköna timmar.

Min älskade Benjamin som slutat 9:an

och så vi andra tre galningar från Halloween kanske?!

Puss o kram till er alla.