Skyndar långsamt...

Startade dagen med en riktig urladdning, en riktig mardrömsstart på en dag som jag sett fram emot så länge.
Egentligen är det inte så komplicerat, allt som hände var att B vägrade vakna och klä på sej. Vi hade rena rama kriget med att försöka få på honom kläder både Andreas o jag. När tröjan var på drog han av sej den, han sparkade mej hela tiden jag försökte sätta på honom strumporna och nej, jag tänker inte berätta allt för jag vill inte vara taskig mot min egen son. Jag vet att han kommer vara fruktansvärt ledsen när han vaknar om ett tag, Aspergers är inte lätt att hantera alla gånger.

Jag vill inte ha några tycka-synd-om-sympatier, det är inte därför jag skriver, men ibland är det så frustrerande att alla ser den lugna fina pojken som inte gör mkt väsen av sej när vi ser nån helt annan hemma. Ingen som inte går igenom detta själv har den minsta aning om hur fruktansvärt påfrestande det är för ens eget psyke och välbefinnande. Man lirkar och trixar och försöker göra saker på rätt sätt men det skiter sej ändå och så står man där med lång näsa och inser att ännu en gång har man hanterat en situation totalt fel.

Idag skulle det vara min o Emelies dag, det ska vi fortfarande ha men jag hoppas kunna skjutsa Benjamin till skolan så fort han vaknar så E och jag kan gå på stan som vi tänkt och shoppa och äta lunch tillsammans. Emelie behöver också få sin alldeles egen tid med mamma, det får hon inte så himla mycket annars.

Jag slutar skriva nu, skulle kunna fortsätta längre men då blir jag alldeles för detaljerad och det vet jag att jag skulle ångra när jag läser mitt eget inlägg senare...

Puss o kram till er alla