Jamenvisst, här räknas det neråt eller bort eller vad det nu heter. Varje dag är en dag närmre Jirre-firres hemkomst!
Min fyradagarsjobbvecka (som alltid he he) har plötsligt bara tre dagar kvar och jag lovar, svisch så har även veckorna gått och så står jag helt plötsligt där med orakade ben, stökigt hem och osnutna ungar och Andreas kliver in genom dörren och uppgivet säger, himlars vad du jangserat jag åker till LA igen.
Fast jag har ju inte orakade ben och osnutna ungar, vi är ganska snygga allihop faktiskt när man tänker efter ;)
Oj oj oj vad man kan gråta när man saknar pappa...Emelie har så svårt att prata utan att sedan gråta en bra stund, och då menar jag verkligen gråta, inte bara några tårar..det är så jag kan svabba golvet!!
Benjamin han är bara glad att få berätta om sina dataspel när nån verkligen förstår vad han talar om, för jag gör ju inte det, jag nickar, ler och säger, nämen vad roligt, vad bra..men jag fattar verkligen inge alls.
Nu har vi 20 minuter till barnens läggdags och min bokläsningstid och ikväll behöver jag lägga mej skapligt för jag fick inte så mkt sömn inatt och det var inte pga barnen utan bara jag som inte kunde sova.
Barnen har faktiskt sovit riktigt bra under den gångna veckan och det kanske inte är så smart att skriva om för då sover de väl inte alls inatt ;)
Nä nu ni kära vänner är det, over and out och bokdags.
Puss o kram till er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar