Jag är vaken fortfarande fastän jag la mej hyfsat tidigt med Emelie.
Mina tankar bara far, hoppar från det ena till det andra.
Tacksam för vad jag har och samtidigt undrande varför andra får allt elände.
Funderar hit o dit och försöker hitta lösningar men njae hur bra blir det?!
Jag saknar min man o min son så det värker i hjärtat, nu får de sluta vara borta och komma hem o mysa med hela familjen på plats.
Det har varit en otroligt intensiv period även om det samtidigt varit roligt men jag vill hitta tillbaka till vår normalrytm.
Leva livet som funkar på riktigt för oss alla.
Fast så ser inte denna höst/vinter ut, den är inte alls normal eller vanlig på nåt sätt faktiskt. Vi har aldrig varit borta så här mycket från varandra eller barnen förut och så klumpade liksom allt ihop sej till samma tid, och resten av det här året ser inte ut att bli nån skillnad på. Törs man säga att jag redan längtar till mitten av dec så vi hela familjen åker till farmor o farfar en vecka och vilar ut o njuter av varandras närvaro.
Det är mycket nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar