Andreas packade i går kväll och Emelie har gråtit på kvällarna, Benjamin är tyst och ledsen.
I morse skjutsade jag Emelie till skolan och jag kan säga att det var ingen skön syn när lillsnuttan sa hej då till sin pappa och gick med tårarna rinnande nerför kinderna. Självklart känns detta ordentligt för Andreas också, barnen är ju vårt allt och jag vet att för honom är det att vara från barnen som är det absolut värsta.
Jag hoppas att det för oss alla ska bli en utvecklande och inspirerande tid på var sina håll.
Vilken lycka och smärta det finns i att ge den man älskar tid för förnyelse och nya möjligheter.
Vi önskar att den här tiden ska flyta på bra och det tror jag också, känner mej förvånansvärt trygg och lugn. Jag lovar, det kommer kännas så mkt kortare tid än 2 månader när han väl kommer hem igen, fast vi räknar redan ner dagarna ;)
Jag älskar dej Andreas och hoppas du får en underbar tid med jobb och äventyr. Vi ses på Skype ;)
Puss o kram till er alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar